Men mot dollar och yen så blir döden lätt ett skämt.

Bildkälla

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Elin Klings minikollektion för H&M. Kände ett spontant "nej" när jag läste om denna nyhet, men faktum är att plaggen faktiskt är riktigt fina. Inte särskilt nyskapande, visserligen, och referenserna är inte direkt svårspårade. Elin är uppenbart helsåld på minimalismen och har lite väl tydligt inspirerats av Calvin Klein och Célines senaste kollektioner. Hennes kollektion har uppmärksammats även utanför Sveriges gränser, och det är inte märkligt, då jag faktiskt anser att det är H&M's bästa samarbete på länge. Hur mycket det än smärtar mig att erkänna att Elin Kling slår Alber Elbaz på fingrarna i detta.

Trots detta kan jag inte låta bli att tycka att det finns något sorgligt över hur det ser ut i mode- och kulturvärlden idag, när Sofi Fahrman får bokkontrakt på en trilogi trots att hon helt uppenbart inte kan skriva, när det finns så många lovande, unga skribenter i Sverige som kämpar i år med att bli utgivna. När Elin Kling får designa för H&M trots att hon knappast kan brinna så mycket för design. (för då hade hon väl allra troligast slagit in på den banan tidigare...?) Svaret på frågan om varför det ser ut såhär, är givetvis pengar. Det handlar om vad, eller snarare vem, som säljer. Och trots att jag vet att detta vevats ett antal varv redan, så tycker jag att det är uppriktigt tråkigt. För om vi går mot en utveckling som innebär att kulturen enbart kommer att handla om pengar och kommers, då kommer vi med allra största säkerhet att få se sämre kultur.

P.S  : Förlåt för kentcitatet i rubriken, var helt enkelt tvungen.

Linnéa