Så håll ditt huvud högt, för jag älskar allt du gör *

Bildkälla

Häromveckan, när jag och Klara hade en föreläsning i modevetenskap (som vi ju pluggat sedan i höstas) så hände en sak jag tyckte var intressant. Vår föreläsare pratade litet om mode i media idag, och kom således naturligtvis in på ämnet modebloggar och modebloggande. Hon frågade om det var någon i klassen som modebloggade och det var bara en person som svarade ja. Trots att jag vet att åtminstone 20 personer  i klassen bloggar moderelaterat i någon form. Det här tycker jag är väldigt intressant, för det bevisar ju att det fortfarande finns något en aning skamfyllt med att blogga om mode. Jag och Klara sade inte att vi modebloggade med anledning av att vi inte anser denna blogg stämma in på kriterierna för vad som brukar räknas vara en "modeblogg", även om det här naturligtvis är en modeblogg. Vi bloggar i allra högsta grad om mode och ingenting annat. Jag märker den här tendensen hos mig själv även i andra sammanhang. När någon som inte är modeintresserad frågar mig om mina framtida karriärsmål brukar jag ofta komma på mig själv att säga att jag vill bli kulturjournalist med inriktning på mode, istället för att jag vill bli just modejournalist. Visst skulle jag gärna arbeta som kulturjournalist, men det är modejournalist jag vill bli. Finns självklart bakomliggande orsaker till min ambivalens inför mitt eget modeintresse, tippar på en hel del akademikerkomplex (trots att modevetenskap är ett akademiskt ämne) bland annat.

Jag älskar mode, allting med mode, även det problematiska för att det väcker upphov till diskussion och förändring. Jag älskar att diskutera mode som kulturellt, socialt och politiskt fenomen, men jag kan också få hjärtklappning av bara åsynen av ett fantastiskt haute couture-plagg eller en Gareth Pugh-visning. Även om jag i perioder kan känna mig trött på mode (ett - verkar det som - rådande fenomen just nu) så är mode min passion och största intresse. Och jag varken vill eller tänker skämmas för det. Helst skulle jag vilja analysera detta, men det är något många andra redan gjort, och jag tvivlar på att jag skulle komma med särskilt många nya slutsatser. Jag tycker dock att detta är något värt att reflektera kring, varför vi (för jag tror ni är många med mig) inte riktigt alltid vågar stå för att det är det här vi älskar och vill arbeta med?

För som jag läste någonstans ; vem ska kunna ta mode på allvar om inte ens modebranschen själva gör det?

* Ja. Kent-rubrik igen. Såklart.

Linnéa