Rick Owens och estetiken.

Vår/sommar 2011

Rick Owens, den Kalifornien-födda sonen som känns allt annat än Kalifornien – vilket INTE är mig emot.  Owens är mjuk(?) goth och inte ”The Hills”. Han är också en av mina favoriter och vågar nog uttala mig om att han även är en av Linnéas – min fina bloggkollega. Owens är bestämd i sin estetik och design men ändå förnybar, dvs. att han håller fast vid sitt formspråk, han kompromissar inte men lyckas ändå skapa något nytt och ännu mer förträffligt säsong efter säsong. Vissa plagg återkommer eller består visserligen vilket jag tycker är naturlig – varför byta ut ett vinnande koncept? Ett sådant exempel är hans kläder, och då framförallt jackor, i skinn så tunt att det känns som mjukaste sammet och som ”draperats” på kroppen. Även om detta plagg i princip alltid finns med i hans kollektioner skapar han ett nytt begär efter plagget eftersom han lyckas visa upp plagget på ett annat, ett nytt sätt.  En ny ”vision” i hans redan existerande vision.

Skulle jag definiera Owens design skulle jag säga avantgard-minimalism vilket för mig är det bästa av två världar. Hans vårkollektion illustrerar det tydligt. Det är rent och enkelt men med inslag av mer komplicerad experimentell konstruktion. Färgerna är ALLTID svart, vitt och grått – oavsett säsong. Kvinnan hämtar inspiration från mannen och mannen hämtar även inspiration från kvinnan.

Jag kanske inte tycker att hans senaste kollektion för vår/sommar 2011 är hans absolut starkaste, kanske för att jag generellt fördrar höst/vinter kollektioner, men den är definitivt stark. Owens brukar vara riktigt rå men den här kollektionen är lite mjukare och mer böljande än vanligt. Den är också ovanligt kommersiell för att vara Owens – betyder dock inte att han gått ifrån sitt formspråk.

Owens säger till style.com: ”I started with abandon. Now I’m more interested in control”.

Det är intressant att han säger det för är det någonting JAG känner när jag ser kollektionen så är det just kontroll. Kontrollerande kontraster av styrka och mjukhet, elegans och råhet. Väl avvägt.

Jag tilltalas/imponeras av Rick Owens förmåga att bygga upp ett helt koncept (vilket inte är något han åstadkommer helt på egen hand – det är många personer som bidrar men jag ger ändå Rick äran). Smink, hår, scenografi, musik, hans egen person etc. följer samma linje, vilket man kan tycka borde vara självklart, i teorin, men som långt ifrån är det.  Jag hoppas att Rick Owens fortsätter att göra det han gör bäst – RICK OWENS. Att han inte ”säljer” sig som, exempelvis, Olivier Theyskens gjort i och med att han tar över Theory fullt ut (jag menar: vilket slöseri med talang). Det vore en tragedi…

Owens design är fantastisk, men hans koncept kanske ännu bättre.