Det "fula" modet

 Comme des Garcons S/S 1997 

Fashion continually fabricates the ¢beautiful¢ on the basis of a radical denial of beauty, by reducing beauty to the logical equivalent of ugliness.

Citatet är taget ur Elisabeth Wilsons Adorned in dreams (en bok som ingår i vår kurslitteratur) och kommer från den franske filosofen och sociologen Jean Baudrillard. Det ”fula” inom modet eller kanske det fula modet är någonting som intresserar mig oerhört mycket. För vad är fult och vad är fint? Det som de flesta skulle säga är fint kanske egentligen mer handlar om att det är invant. Det vi klart och tydligt fått veta är god smak genom olika medier. Det vi matats med sen tidig ålder. Det är vad som förväntas. Men blir inte uppenbar skönhet ganska långtråkigt i längden? När man får precis det man förväntar sig. Visst, det är fint, men vad mer?

Det är såklart oerhört svårt att prata om det fina och fula inom modet eftersom att det egentligen är individuellt och det som för mig är självklart kan vara det totalt motsatta för dig. Jag kan bara försöka tala om, det jag upplever är, någon slags generell smak, eller kanske den vanliga smaken. För jag tror, här igen, att de som är inom modebranschen är mer öppna för det udda och det som sticker ut. Eller rättelse: kanske snarare det som är udda och sticker ut – på rätt sätt… 

Modevärlden älskar modeller med annorlunda, udda ansikten (läs ansikten, inte kroppar). Ansikten som i högstadiet och gymnasiet sågs som allt annat än vackra. Modevärlden älskar excentriska människor (så länge de inte passerar gränsen för galenskap). Människor som inte riktigt passat in i andra sammanhang, passar in i modevärlden. Det får gärna var udda, fel, konstigt… så länge det är på deras villkor. Våra villkor. Ändå tror, eller VET, jag att modevärlden, vad nu det betyder, lättare tar tills sig mode och kläder som är konstiga, annorlunda.

Jag, personligen, tycker om när det finns något som stör, inte stör så att det förstör, men som liksom skaver. Något som är lite fel, vare sig det gäller kläder, utseenden, fotografier etc. Jag tycker att det gör objektet mer intressant. Men även för mig, finns det en gräns – när det ”konstiga” blir provocerande. Och det är den här gränsen som är intressant.

Rei Kawakubo (som man inte kan utelämna i den här debatten) är en japansk designer som ständigt utmanar gränserna om vad som är vackert och hon ifrågasätter ideligen dagens ideal. År 1997 (bland annat) gjorde hon en kollektion och visning där kläderna var formaterade som pucklar och bölder på modellernas kroppar. I Salka frågar (som förövrigt är en bok med fantastiska och intressanta intervjuer med några av världens främsta designers och andra starka personligheter inom modet) av Salka Hallström Bornhold kommenterar Kawakubo kollektionen på följande sätt:

[…] jag bestämde mig för att inte designa kläder, utan istället designa för kroppen […] utgångspunkten var min reaktion mot det tråkiga klimatet som rådde då. Därefter gjorde jag kollektionen i syfte att uttrycka ett nytt slags skönhet. Det är vad Comme des garçons alltid söker: uttrycket för ett nytt slags skönhet

Uttrycket för ett nytt slags skönhet... Det är inte alltså kanske inte fulhet vi pratar om. Det är inte heller att hävda att bölder och bucklor är det NYA vackra utan att bölder och bucklor ska kunna samexistera med kort och tight, lång och smal. Det handlar om att skapa en öppenhet för andra ideal..

Den avantgardism som många belgiska designers (säger belgiska designers, eller de som är från den belgiska skolan, för de har en tendens att vilja skilja sig från mängden, men lyckas ändå skilja sig på typ samma sätt – jag och bloggkollegan älskar dock ändå) förespråkar är ytterligare ett exempel på design som ifrågasätter hur vi borde se ut – om än lite mer kommersiellt. För avantgardisterna handlar det mycket om dekonstruktion, struktur, ovanliga snitt etcetera, och detta kan man, i en något nedtonad variant, se på många kedjor. Idag behöver vi inte ha små korta fodralklänningar för av vara snygga, idag kan vi (på de flesta platser) gå klädda i sjok utan att tas för kulturtant (… som om det skulle vara dåligt?). Avantgardismen, den typ som belgarna kör på, är där av något som blir allt vanligare och något som kanske redan uppnått sitt mål. Eller… när det blir kommersiellt är det då fortfarande avantgarde?

(Det här är ett ämne, område så stort att det inte går att kommentera tillräckligt i ETT inlägg. Jag och Linnéa får fortsätta diskussionen i en video längre fram… så får det bli. )

Jag tror att det kommer dröja innan, exempelvis, bölder och bucklor kommer tas emot med öppna armar. Säkert… aldrig… Men att man utmanar, föreslår andra typer av ”skönhet” genom att leka med det som är fult gör att i alla fall några av oss vi kanske själva vågar utmana, och då börjar det ju faktiskt hända grejer

Så… Skönhet kommer ur det som en gång var, fult.