Om Lanvin + H&M-samarbetet (eller varför vräkighet aldrig kan vara lyx)

I tisdags släpptes ju som bekant bilderna på Lanvins H&M-samarbete (kollektionen kommer dock inte att finnas tillgänglig i butik förrän den 23 november) och jag är inte särskilt imponerad. När Alber Elbaz intervjuades om samarbetet tidigare i år sade han att han egentligen aldrig tänkt sig att göra kläder för en lågpriskedja, men att det som fick honom att ändra åsikt var "tanken på att skapa ett lyxigare H&M snarare än en bred och folklig Lanvin-kollektion" samt att "H&M-kollektionen handlar om att överföra drömmen om lyx till den breda massan". Detta syns i kollektionen, som till stor del består av festklänningar i starka färger (ockra, karamellrosa och rött är återkommande) och mönster. Tanken på att även "vanliga" människor skall kunna ta del av den lyx och det skrädderi som är förknippat med Lanvin är givetvis god, men jag tycker tyvärr inte att man lyckats.

Problemet för mig med denna kollektion är att den nästan känns som en parodi på människors uppfattning om lyx och luxuösa plagg, snarare än att verkligen vara lyxig. Accessoarerna (exempelvis detta ) känns närmast rokokoinspirerade i sitt överdåd, och i vissa fall nästan kitschiga, vilket bidrar till känslan av att kollektionen är en slags (illa utförd) pastisch på verklig lyx. För mig - oss - så handlar lyx snarare om fantastiskt hantverk och elegans än om vräkighet. När Klara och jag diskuterade kollektionen nämnde hon även att hon uppfattade den som rätt svårburen, på så sätt att när plaggen/accessoarerna/skorna inte bärs tillsammans, som ett koncept, så blir upplevelsen lite märklig, och så bör ju inte en lyckad kollektion kännas.

Vanligtvis är både jag och Klara mycket förtjusta i Lanvins chefsdesigner, den Marockofödde Alber Elbaz som designat för Lanvin sedan 2001, då vi tycker om hans råa femininitet - Elbaz innehar nämligen en förmåga att kunna skapa ultrafeminina, klassiska plagg som ändå besitter en slags råhet, och det är denna råhet som i min mening gör hans design intressant och komplex. Det är dock denna råhet som jag anser gått förlorat i samarbetet. Ett annat problem är att jag, och jag skulle tippa på att jag inte är ensam om denna åsikt, alltid upplevt att Elbaz styrka ligger i material, kvalitet och skrädderi, vilket av logiska (ekonomiska..) skäl inte är särskilt förenligt med den massproduktion som är H&M. På samma sätt som jag upplever Lanvins färgstarka klänningar som oerhört glamourösa och lyxiga, upplever jag Lanvin + H&M's dito som otroligt billiga och nästan snudd på smaklösa. Och ja, jag tror faktiskt att detta beror på material och sömnad, för just när man skall arbeta med färg och mönster tycker jag att sådant som kvalitet och materialval blir än viktigare.

Vill dock poängtera att det finns vissa fina plagg, jag tycker att vissa av klänningarna samt solglasögonen är riktigt bra, exempelvis. Problemet är helhetskänslan som kollektionen inger. För att citera Klara så känns Lanvin + H&M mer som "en partypingla i Saint-Tropez " än som verklig lyx.

(Här kan ni se bilder på kollektionen)