Sally Mann och Vee Speers

"Immediate family" från 1992

Sally Mann är nog en av mina absoluta favoritfotografer. Hennes fotografiserie ”Immediate family ,1992, är en fotografiserie där hon tagit kort på sina barn, ofta när de är nakna. Inte för nakenhetens skull utan för att det är barn, som är just barn. Ni kanske förstår att det skapade ganska mycket diskussioner och den amerikanska kristna högern menade att bilderna var pornografiska. Jag tycker att serien är genialisk. Bilderna är häpnadsväckande, vackra, provocerande.

"The birthday party"

Vee Speers är en annan fotograf som under sommaren hade en utställning på Fotografiska här i Stockholm. Utställningen hette The Birthday Party och bilderna föreställer utklädda barn, barn med ett vuxet uttryck i barnattribut fast även barn med just barns uttryck i vuxna kläder eller gestaltade i vuxenyrken (eller: vilka yrken är inte vuxenyrken?), på väg till ett fiktivt födelsedagskalas. ”Barnen i Speers värld håller i symboliska objekt som vägleder oss in i deras fantasivärld” så som Fotografiska själva kommenterade utställningen. Bilderna är fantastiska och bilden på flickan ovan i svart fjäderskrud är min personliga favorit. Allvaret, som liksom inte förväntas av ett barn, mystiken… I SvD kultur sa Speers att många tycker att bilderna är obehagliga. Speers menade att vi kanske uppfattar dem obehagliga eftersom att barnen är på vår nivå. Att bilderna faktiskt är tagna rakt fram ifrån och i vanliga fall är vi vana att dominera. Jag tycker det var en intressant tanke. Är det så, att vi liksom känner oss hotade av barnen för att vi inser att de faktiskt är jämlikar?

 "The birthday party"

Både Mann och Speers leker med det allvarliga som finns inom oss, alla, och de besitter båda konsten att fängsla sina åskådare. Något vi pratat mycket om på modevetenskapen är ett fotografis punctum och studium, begrepp som Barthes var extra förtjust i. Studium är det som människor i samma kultur kan ta in och läsa av. Studium är genomtänkt. Studium är intressant, eller så är det inte det. Punctum däremot, är det där extra. Det som verkligen fångar betraktaren. Punctum är inte detsamma för alla, utan det kan vara något i bilden som du förknippar med din barndom, det kan vara tid – tajming, något som inte var tänkt för själva bilden, någonting annorlunda som liksom sticker hål i studium. Jag tycker att både Manns och Speers foton har dessa två ”begrepp”. Faktiskt nästan ALLA deras bilder.