Baudelaire och den konstruerade skönheten.

Veruschka by Franco Rubartelli

I den förra kursen jag läste, Mode i fransk och italiensk kultur, fick vi läsa texter av bland andra Charles Baudelaire som på olika sätt behandlade mode och skönhet. Jag fastnade för en text av just Baudelaire, "Till sminkets lov" där han talar om den konstruerade skönheten (med det menar han alla de medel vi använder oss av för att försköna oss själva) som någonting positivt. Han menar på att mode och kosmetika kan och bör användas som ett medel för människan att höja sig över den "barbar" hon enligt Baudelaire i naturligt tillstånd är. Baudelaire argumenterar i sin text för att ”det onda sker av sig självt, utan ansträngning, naturligt, i kraft av fataliteten; det goda är alltid en konstprodukt” och konstaterar även att detta kan, och bör, överföras även på vår syn på artificiell skönhet. Detta är otvivelaktigt en mycket intressant moralisk och etisk fråga; är människans naturliga tillstånd ett barbariskt, empatilöst sådant, och i vilken mån styrs hon av sin natur?

Det som dock fångade mitt verkliga intresse är att Baudelaire senare går över till att diskutera och uppmuntra kvinnans försköning genom kosmetiska produkter, då dessa hjälper henne att höja sig över den natur Baudelaire förkastar, men också för att enklare vinna en mans uppmärksamhet och kärlek. Jag anser det vara mycket intressant och talande att mannens rätt (eller bör jag snarare säga plikt?) till artificiell, kosmetisk skönhet inte specifikt behandlas, då Baudelaire i sin inledning verkar anse att denna manipulation av naturen är någonting både män och kvinnor bör ägna sig åt. Jag kan då inte låta bli att ställa mig frågan huruvida Baudelaire ansåg den kvinnliga naturligheten än mer motbjudande än den manliga, och vad detta i sådana fall skulle kunna bero på?

En intressant aspekt jag anser viktig att ta i beaktande är att män och kvinnor under vissa tidsepoker tillåtits använda kosmetika och andra förskönande medel på i princip samma villkor; sjuttonhundratalets pudrade och perukförsedda monsieurer och madamer är ett utmärkt exempel på detta. Andra nämnvärda exempel är det forna Assyrien och Egypten, varav det sistnämnda ofta anses vara platsen för kosmetikans födelse, där båda könen ska ha sminkat sig kraftigt. Ska vi vara riktigt nogräknade bör vi förmodligen dra slutsatsen att de första som sminkade sig var män, då den första formen av kroppsmålning troligen var krigsmålning, och det var vanligtvis män som drog ut i krig. Detta kan dock anses vara en parantes, då kosmetikan i dessa fall inte användes i förskönande, utan snarare avskräckande och kamouflerande, syfte.

Enligt Yuniya Kawamura beror det faktum att det moderna modet är så starkt förknippat med kvinnan på den feminisering av modet som tog sin början på artonhundratalet, strax efter att den omvälvning Kawamura kallar ”den stora maskulina avsägelsen” ägt rum. Män avsade sig härmed all form av utsmyckning, kosmetika och dekorativ klädsel, för att istället fokusera på sina yrkesroller, som vid denna tidpunkt ansågs långt mer betydande än de sysslor kvinnor ägnade sig åt. Vi skulle alltså kunna anta att mode och skönhet hädanefter kom att ses som ett tecken på (kvinnlig) passivitet och inkompetens, ett resonemang som är förenligt med den föregående upplysningstidens syn på kvinnan som en varelse i avsaknad av förnuft. Denna klädmässiga omvälvning skedde även intressant nog i samband med att idéer om att mannen och kvinnan faktiskt var två olika kön (tidigare hade kvinnan betraktats som en ofullständig version av mannen) fick starkt genomslag. Detta är ett tydligt bevis på att ideologiska strömningar i samhället alltid reflekteras i det samtida modet, som Balzac skriver; ”la toilette est l’expression de la societé”.

För att få ett svar på frågan varför synen på manlig respektive kvinnlig skönhet sett mycket annorlunda ut, måste vi tala om det faktum att män traditionellt betraktats som subjekt, medan kvinnor betraktats som objekt. Ett subjekt (mannen) är meningsfullt i sig själv, medan ett objekt (kvinnan) endast är meningsfullt i relation till ett subjekt (mannen). Kvinnans klädsel har alltså i större utsträckning än mannens speglat de förändringar och idéer som präglat samhället, och kvinnans klädsel blev efter omvälvningen i slutet av sjuttonhundratalet även det främsta sättet för mannen, familjeförsörjaren, att ge uttryck för sin status och förmögenhet. Jag upplever att den kvinnliga kroppen kunnat liknas vid en tom målarduk; ett slags skal där vi (främst män) stått fria att applicera vilka idéer och ideal vi än kan tänkas vilja. Valerie Steele skriver exempelvis att ”Since Paris was, by definition, elegant, and since elegance was associated with female, erotic beauty, even the poorest woman had to be presented as elegant” vilket osökt får mig att tänka på kvinnan som en slags trofé. Kvinnlig skönhet har setts, och ses fortfarande, som något vi alla kan och får ta del av, inte som något som tillhör henne. En kvinna är inte vacker för sin egen skull, framförallt är hon inte vacker förrän hennes skönhet blivit bekräftad av en man. Den manliga skönheten anses till skillnad från den kvinnliga inte vara av särskilt stor vikt, då en man sällan blir definierad, bedömd eller bekräftad för sitt utseende, utan snarare för sina inre egenskaper.                                                                    


Något jag finner speciellt intressant med just Baudelaires syn på den konstruerade (kvinnliga) skönheten, är hur han inte uppmuntrar till ett förnekande av att den är just konstruerad. Personligen upplever jag annars detta vara ett av den kvinnliga skönhetens största gissel; upprätthållande av illusionen av den naturliga skönheten.